Grodor

Grodor och paddor är s.k. stjärtlösa groddjur och är en 190 miljoner år gammal grupp som innehåller knappt 4000 arter. Detta är ett djur med en fantastisk anpassningsförmåga med ”fötterna i två världar”, eftersom de lever både ovan och i vatten. Finns det ingen mat i vattnet går man upp och söker på land och vise versa.

Liksom reptilerna är de alla växelvarma djur, utan egen kroppstemperaturreglering, vilket gör att de i vissa områden måste gå i dvala under de kallare perioderna. De skiljer sig annars från reptilerna genom att de saknar fjäll och återvänder till vatten för att lägga sina ägg (rom).

De finns i princip i hela världen, utom Antarktis. Trots att de trivs bäst i fuktiga och varma tropiska klimat kan man hitta grodor som lever i öknen och även på 5 000 meters höjd i bergslandskap. Finns det bara sötvatten så finns det förmodligen också grodor.

En del ökenlevande grodor gräver ner sig i gyttja, inlindade i en sorts fuktbevarande kokong bestående av deras eget öms-skinn. De kan ligga där och vänta i upp till 7 år på regn!

Det finns till och med en art, den nordamerikanska skogsgrodan (Rana sylvatica), som bokstavligen fryser in under vintern med en kroppstemperatur som är under fryspunkten. Den använder sig av glukos som frostskydd vilket förhindrar att de vitala delarna fryser, medan resten av grodan är helt fryst.

Groddjuren har en ganska liten hjärna, som är mycket lik fiskarnas. Större behövs inte på grund av dess rörelsemönster som är ganska enkelt och stereotypt. Skelettet är anpassat för ett hoppande rörelsesätt på land, och därför är bakbenen kraftigt förlängda. Grodans inre organ skyddas inte av revben, utan av muskler. Ryggraden består som mest av nio kotor och ett svansben som har bildats genom sammansmältning av svanskotor.

Groddjur har lungor, men kan också utbyta syre och koldioxid genom hudandning varför huden hålls fuktig och skyddas mot uttorkning genom ett hudslem. Flera arter har ur detta utvecklat ett hudgift, s.k. bufotoxin.

Skillnaderna mellan grodor och paddor är många, bl.a.:

¤ Grodorna har starka, långa bakben, som gjorda för att hoppa (rekordet ligger på c:a 10 meter!) och simma  med.  Deras hud är slät eller slemmig. De lägger oftast rommen i ”klasar”.

¤ Grodorna har även något som kan liknas vid tänder i överkäken, vilket paddorna saknar.

¤ Paddorna har kortare ben, som lämpar sig mer för gående. De har vårtig och torr hud. De lägger oftast rommen i strängar. Dessutom har paddorna körtlar, placerade bakom ögonen, som bl.a. kan producera gift.

Givetvis finns det undantag som bekräftar regeln, men detta stämmer ofta.

Livslängden hos grodor är igenomsnitt 5-15 år, men det finns arter som kan bli uppemot 40 år!

 *

Pilgiftsgrodor

Indian drar pilspets över en P. terribilis, den absolut  giftigaste pilgiftsgrodan som finns.

Det finns ungefär 175 arter pilgiftsgrodor spridda över Mellan– och Sydamerika, samt några närliggande öar.

Vissa colombianska indianstammar har sedan urminnes tider använt det giftiga hudsekretet från grodorna för att preparera sina pilspetsar. Därav namnet.

Giftet innerhåller många sk alkaloider. Det är ett av de starkaste biologiska gifter man känner till. Det slår snabbt ut det centrala nervsystemet. Giftet är foderrelaterat. Det betyder att grodan äter olika små giftiga insekter vars gift sen bildar byggstenarna till grodans eget gift. Den allra giftigaste pilgiftsgrodan, Phyllobates terribilis, är så giftig att det räcker med 1/10000-dels gram gift för att döda en fullvuxen människa. Dessutom tränger giftet in genom huden, vilket medför att det räcker med att komma åt grodan för att få i sig giftet!

Grodorna använder dock inte giftet för att ta byten, utan endast som försvar. För att varna eventuella angripare har grodorna i regel utvecklat kraftigt lysande och starka färger, s.k. aposematisk färgteckning. Detta medför att pilgiftsgrodan har väldigt få naturliga fiender och därför kan vara aktiv dagtid, till skillnad från de flesta andra grodor som huvudsakligen är aktiva nattetid.

Många arter har väldigt små utbredningsområden och är därför väldigt känsliga för exploateringen av regnskogen. Som tur är går många arter att föröka.

Ingen av våra grodor är viltfångade.