Jonas som valp.

 

 

Jonas berättar själv i boken om Sveriges djurparker under

rubriken ”Så här började det”.

 

Hur blir man sån? Djurtokig, alltså.

 

Jag vet inte. Jag vet bara att det började tidigt.

 

Och att ingen kunde stoppa mig. Jag var en ganska udda
unge som barn. En sladdis, som kom 11 och 14 år efter de
båda stora bröderna. Pappa var ofta bortrest och mamma
hade redan gjort sitt som småbarnsmamma. Kvar var min
älskade mormor och djuren.

 

Jag var nog lite säregen. Jag hade ett sånt konstigt intresse.
Jag brydde mig faktiskt bara om djur. När man är liten är det
ju en nackdel att vara lite lattjo. Men som vuxen kan det vara
en stor fördel. Jag var inte direkt mobbad. Men en konstig prick,
som man inte gärna lekte med och som man flinade åt.

 

Men mormor, 78, lekte med mig. Hon lät sig villigt vara djur i 

bur inne i min koja av filtar och kuddar under matsalsbordet.
Hon läste för mig och gick en runda i Humlegården varje kväll 

för att jag skulle få säga god natt till kajorna som prasslade
i ekarna. Det blev inte bättre i skolan. Jag trivdes aldrig. 

Jag tyckte det var tråkigt.

 

Fyra guppis i en syltburk var mina första djur. Snart blev det både riktigt akvarium och hela raden av småbarnsdjur- vita möss, marsvin, hamstrar mfl. Sen kom ormar, sköldpaddor, leguaner, tusenfotingar, små och stora papegojor, skorpioner, en vittofsad silkesapa, en grävling, en kakadua, en surikat. Inte alla samtidigt. Men ändå. Det var ganska trångt i mitt pojkrum…

 

Julen 1960 fick jag min bästa julklapp någonsin. Mormor gav mig ett årskort till Skansen. Åh, vad jag hade önskat mig detta kort! Redan på juldan hoppade jag på sjuans spårvagn och åkte till Skansen. Jag knallade runt och kikade ordentligt på alla djur. Fast mest höll jag nog koll på farbrorn i de gröna byxorna som alltid matade djuren.

 

Farbrorn hette Tore ”Ljugar-Ludde” Glemmefors. Han hade börjat 1932 som djurvårdare på Skansen. Då var han 14 år. Det var väl inte förrän i februari-mars som Tore upptäckte mig. Jag var ganska blyg och tystlåten. Stod alltid en bit bakom. Ville inte störa.

 

- Kom in här ska du få titta på något, sa Tore och så gick vi in i lagårn till korna.

 

I en lår låg två nyfödda järvungar och snusade. De hade sålts till Skansen av en same, som skjutit järvhonan för skottpengar. I tidningen hade det stått att samen varit modig som dödat henne. Tore var upprörd. Han tyckte tvärtom.Att det var järvhonan som var den modiga, som försvarat sina ungar med sitt liv. Tore tog sig tid att berätta. Han gillade att ha publik. Vi var några parvlar som hängde honom i grönbyxorna i flera år.

 

Erland, ett år äldre, och jag blev snabbt bästisar och rivaler. Vi tävlade om djurvårdarnas gunst och kivades om vem som skulle få sopa eller spola och vems tur det var att mata idag.

 

Vi hade ett stort gemensamt intresse. Vi samlade på djurkranier.

 

När något djur dog ”slogs” vi om kroppen och den som vann åkte genast hem till mamma och satte en kastrull på spisen och stoppade i skallen och kokade ren den.

 

- Det luktar fan hos Wahlström, sa släktingar och grannar. Hur står ni ut med stanken, suckade de. Men mamma och pappa var toleranta. Och förmodligen så inpyrda att de hade tappat luktsinnet…

 

Mitt rum såg ut som ett sorts riksmuseum med både levande djur i burar och akvarier och avkokta skallar i bokhyllorna, pälsprover, benbitar.

 

Erland bräckte mig en gång när han lyckats övertala en slaktare i Enskede att köra hem ett hästhuvud och lägga på balkongen fem trappor upp på Valhallavägen. Hans mamma var inte hemma just då. Men hon fick ju slag när hon gick ut på balkongen för att skaka en duk…

 

Efter fem års spring på Skansen fick jag jobb på riktigt. Det fattades folk i gamla aphuset (Skansen-Akvariet idag) och förmannen tyckte att jag skulle få chansen.

 

- Han springer ju här i alla fall, sa han.

 

Jag fick 3.50 i timmen för att sköta fåglarna en dag. Gissa om jag var glad! Sen gick det av bara farten. Jag fick rycka in där det behövdes. Jag var ganska kvick och vig och väldigt ivrig och jag anmälde mig alltid först till allt som var lite farligt och äventyrligt. Mamma och pappa hade förstås aldrig en aning om det.

En dag skickades jag in till en varghona, som fått en knäpp. Hon hade bitit ihjäl sin ena unge medan den andra hjälplös och övergiven irrade omkring för sig själv. Snabbt rusade jag in och stal ungen medan farbröderna titta på. Jag tyckte det var spännande! Det gick vägen. Men idag skulle ju ingen komma på tanken och skicka in en 12-åring i varggropen när varghonan har ungar.

 

De skickade upp mig för att stjäla de friflygande hägrarnas ägg i boet ovanpå stora storkburen. Hägrarna bajsade och sprätte bråte ner på storkarna. Farbröderna tyckte det blev för mycket städning. Så de ville flytta hägerboet. Nix, sa högste chefen. Då kom de på en ”naturlig” lösning. Om äggen försvann ur boet skulle hägrarna sticka av sig själva…

 

Jag var bara 10 år och det var på våren och lite kyligt och jag hade en liten rund pälsmössa på mig. Jag fick klättra upp för gunnebostängslets galler och knycka äggen.Jag la dem i mössan men halvvägs ner gick äggen sönder och det rann äggvita och gula nerför ansiktet på mig. Alla skrattade. Jag också. Det här var livat!

 

Jag fick mata sjölejon och björnar med nappflaska. Jag fick ta hand om igelkottsungar i massor. Men det var ju inte bara att gulla med djuren. Det mesta jobbet bestod ju i att mocka, spola, sopa, kratta, skära frukt osv.

 

1974 stängdes gamla aphuset på Skansen. Det var för trångt för djuren. Det skulle rivas. Men Skansen hade inga pengar att riva huset för. Så jag bad att få hyra huset över sommaren för att öppna min egen ormutställning. Jodå. Det kunde jag ju få. Då skulle de få in pengar till rivningen.

 

I tre somrar till fick jag hålla på. De behövde väl mera rivningspengar…
Sen fick jag hyra hela kåken, blåste ut rubbet och byggde Skansen-Akvariet.
Nu är det många år sen.
Och jag är precis lika tokig än.
Djurtokig, alltså. De ränderna tycks aldrig gå ur.
Det är nog för att det är så roligt!